God afton skivvänner!

Dags att skriva lite kände jag, var ju ett tag sedan senast.

Dags för lite mysig 70tals progg!

Camel - Moonmadness

 

Så då är jag tillbaka igen, varit en liten paus och inläggen har inte direkt duggat tätt det senaste.

Dags för lite Deftones, näst senaste albumet av bandet som släpptes 2010. Bandet har varit något ojämt genom åren enligt mitt tycke, Adrenaline vilket var bandets första platta räknades nog som någon form av Nu-metal eller rap-metal, bandet var med i vågen av band som kom fram under mitten av nittiotalet. (RATM, Korn och Limp Biskit är nog de andra som många minns under samma period.) Det är nog lite så att Deftones har klarat sig bäst faktiskt, tror inte de var lika stora som de tidigare nämnda däremot.

Skivor som verkligen ska nämnas och lyssnas på är helt klart, Around The Fur (deras andra platta) men framför allt deras tredje platta: White Pony.  Som är så jävla bra! och som är än i dag deras absolut vassaste släpp. Sen var det en ganska rejäl svacka rent musikaliskt, tills denna platta kom, känns som bandet hittat tillbaka till soundet och ganska ofta får man samma känsla som man fick när man hörde White Pony skivan de första gångerna.

Dags att spinna genom diskografin från detta fantastiska band, minus någon skiva här och var.

Tänkte att jag inte ska tråka ut er med massa tjat eller info, denna gången låter jag omslagen tala gör sig själva.

Missade visst att fota baksidan till de båda live plattorna, men den ena är helt vit och den andra var inte så mycket roligare heller.

Japp det var det hela för denna gången, nyfiken på vilka pressar skivorna är så är det bara att slänga iväg en kommentar.

Ett litet snabb inlägg så här innan det är dags för gym, köpt under helgen.

Discipline Global Mobile - KCLP2, Pan-African - KCLP2, Inner Knot - KCLP2
Format:
Vinyl, LP, Album, Reissue, 200-Gram
Country:
Europe
Released:
2011

Tänkte jag skriver lite mer om den i ett senare tillfälle när jag hunnit bilda mig en uppfattning.

Nästa inlägg kommer bli om min Black Sabbath samling, inte att missa alltså!

Jag vet att efter ni läst detta inlägg så kommer ni att vara nyfikna och tänka; Kan ett band verkligen ge en, Jävlar det här är ju sjukt bra!! känsla?  Finns så mycket musik, gammal som ny. Det som är så skönt när man verkligen aktivt lyssnar och fördjupar sig lite i musik är att man inser hur otroligt mycket man missat, speciellt från 70talet.

Man verkligen hör hur hungriga bandet var på att utforska, chocka och utveckla sin musikaliska kunskap. Jag vill nog påstå att den progressiva musiken som kom från England under detta årtionde är något av det bästa som någonsin skapats. För det är verkligen konst och upphov till så mycket av bra musik idag. (och NEJ! jag tänker inte på sånt som radio RIX spelar, det är inte konst, det är knappt ens musik i vissa fall. Det är bara pengar och hitmakeri, kroppsfixering och svärord i en pinsam kombination. //Du får tycka vad du vill om detta uttalande, jag kommer ändå bara tycka att du har fel och att du har dålig musiksmak, halvt eller fullt ut.)

Nursery Cryme

Kvällens platta är en sjukt stark sådan, som verkligen visade vad Genesis kunde åstadkomma med sina musikaliska kunskaper. Starka melodier varvas med snygga gitarrpartier och Phil Collins otroligt tighta trumspel. Peter Gabriels texter är väldigt finurliga och välskrivna, en av låtarna; The Return Of The Giant Hogweed är en av mina favorit låtar på skivan. Både för de grymma riffen och låtens uppbyggnad, men framförallt p.g.a Gabriels fantastiska text, som handlar om hur denna växt en gång i tiden härjade i England under tidigt 1900tal, mixat med lite sci-fi. Gabriel hade en förmåga att skriva om "verkliga" vardagliga händelser, en del är säkert metaforer eller dylikt. Men det mesta är nog trots allt bara något som hänt som han tyckte kunde bli en intressant text.

(Från vänster till höger)

Genesis - Nursery Cryme

Dags för lite härligt svängig musik så här på kvällen.Den tidigaste plattan jag har med Frank Zappa, The Mothers Of Invention, The Mothers. Oavsätt namn, fantastiskt bra!

   

Halloj musikälskande läsare!

Idag kom det en skiva med posten, som hypnotiskt snurrar på min vackra Thorens spelare, tror allt det är dags att göra ett inlägg över de Jethro Tull plattorna jag skaffat de senaste två åren, blir lätt så när man hittar en skiva man gillar att man börjar hamstra alla man springer på. Detta är bandets sjätte album i en diskografi som består av 21 studio album, sista släpptes 2003 och bandet upplöstes senare runt 2012, Ian Anderson, sångare, gitarrist, flöjtist och upphovsman till så gott som allt som Jethro Tull gjort har efter detta använt sitt namn som "bandnamn" och fortsatt solo.