Så äntligen kom jag iväg och bläddrade lite skivor, alltid lika skönt för själen.

Första plattan på spelaren är en väldigt härlig proggrockskiva från ett Italienskt band, låter väldigt mycket som Genesis på sina ställen. Speciellt sångmässigt.

Tänkte jag fortsätter kvällen med lite Neil Young, en av hans absolut starkaste plattor.

After The Gold Rush släpptes 1970 på Reprise Records, utgåvan som jag har är en reissue och är släppt på samma bolag året efter originalet eller samma år fast 2:a upplagan. Kvalitén på ljudet, utförandet och all artwork är den samma.

Skivan låter fantastiskt på vinyl, så hela jakten på det perfekta ljudet som Neil Young jagar känns på många sätt inte alls passande till hans musik. Jag vet att många gillar och tycker vinyl är = knaster och popp, vilket skulle vara det man är lite ute efter. Men en vinylskiva är som mest oslagbar och njutbar när den är, som denna skiva helt felfri, more or less. Då förstår man lite varför mycket musik passar bättre på vinylformatet, speciellt när det handlar om analoga inspelningar. Dynamiken och seperationen av instrumenten och det där äkta rumsklangen som följer med på köpet när inspelningen gjordes ger en varm och behaglig upplevelse för öronen.

     

Godkväll!

Idag kom en skiva med posten, har inte blivit några inköp på ett tag nu.

Saknar mest bara skivor som är dyrgripar, vilket tagit lite lusten ur samlandet.

Men här kommer det en rackare i allafall!

   

Så äntligen är det ombytta roller!

Siewert Öholm får ta plats i stolen där han en gång i tiden (1984) utsatte en stackars ung hårdrockare vid namn Anders Tengner för lite av en häxjakt i äkta knäpp religiös propaganda alá Sverige! för er som missat detta så finns klippet på youtube och är något av det knäppaste som någonsin visats på svensk (moral panikens) television.

Skiva nummer 2 som snurrar på spelaren ikväll är bandets tredje platta och den första som Blackie Lawless hängt på sig gitarren istället för basen. Med dängor som Inside The Electric Circus, 9.5 - Nasty och Restless Gypsy så håller även deras tredje platta hög standard.   .....Om man bortser från det fantastiskt fula och fåniga omslaget.

När tusen ord inte kommer i närheten av vad en bild kan säga.

Godkväll gott folk!

Tänkte skriva om en av de skivor som jag personligen tycker fått lite för lite uppskattning, nämligen Lace And Whiskey.

Alice Cooper's 3 platta som solo artist, skivan går ifrån den tidigare mörkare stilen och blir stundtals lite mer disco, rock n' roll och country. Ok skivan kanske inte kommer i närheten av Welcome to my nightmare, vilket är en riktig härligt skruvad skiva med riktigt bra låtar. Så det är kanske inte jätte konstigt att denna skivan fallit bort lite i glömska, vilket är lite trist då den faktiskt har sina höjdpunkter. Första singeln från skivan, You And Me är en riktigt snygg ballad så som bara Alice Cooper kan skriva dem och Hot tonight är en riktigt härlig disco flört.

Vet att många bara tror att Alice Cooper är någon som fanns under 80talet, poison, house of fire, bed of nails och He's back (The man behind the mask) Men innan dessa mer pudelhårdrockshistorier kom till så var Alice Cooper först ett band som hade både blåssektioner och härligt skruvade låtar och galna texter. Den snällaste och kanske tråkigaste låten från den eran är Schools out, som alla känner igen och i stor utsträckning gillar, men det är långt ifrån det bästa som gjordes av bandet och Alice som solo artist under 70talet. Men det tänker jag låta er utforska på egen hand.

   

Godkväll!

Tyvärr så är skivsamlingen och svarven ur spel i några dagar pga renovering, lite lätt stressande och allmänt jobbigt!

Så i detta trista ögonblick får något digitalt vara ett substitut, i lurarna i kväll:

October falls - A Collapse of faith

en platta från 2010, den innehåller tre spår,

A Collapse of faith I-II-III

De två första låtarna har nästan en speltid på 20min styck, sista låten ca 6min.

Riktigt stämningsfull platta, som i grunden är black metal fast låtarna bryter snyggt av i akustiskt instrumentala partier.

Helt klart rekommenderad!

Flitigt lyssnande denna morgon, längesen jag haft tid att verkligen sitta ner och slappa framför spelaren.

Senaste Megadeth inköpet och tråkigt nog den sista plattan värd att nämna och köpa som jag ser det. Sen går det snabbt utför ännu en gång, precis som det gjorde efter youthanasia skivan på 90talet.

Roadrunner Records - RRCAR 8029-1, Cargo Records - 31213
Vinyl, LP, Album Gatefold
Tysk press
2007

Mycket energi har lagts ner på omslag och övrig design. Temat för skivan är tydligt politisk och försök att hitta tillbaka till när bandet hade en starkare och argare attityd märks på många ställen. Med drivna riff och snabba solon. Samtidigt finns det många medryckande refränger och melodier i högsta Mustaine klass.

Tror inte direkt detta bandet behöver någon längre introduktion, bandet med en ruggigt duktig organist, härliga rytmer, speciella gitarr melodier och sist men inte minst, frontmannen med de poetiska texterna och den härliga rösten.

Electra - K 42 090
Vinyl, LP, Album, Reissue
Europe
Hittar inget årtal förutom original året (1971) på skivan.

The Doors var tyvärr ganska spretiga när det kom till kvalité på låtarna enligt min mening. Riders on the storm och L.A woman är sanna klassiker på denna skivan, i sin helhet är den något ojämn.